nu sitter jag hemma..
sammma som sist detta hände.
sist detta hände kände jag mig bortglömd, obetydlig och osynlig..
kändes som att allt kretsade runt evenemanget h*n skulle på, kändes som att inget annat betyde något, inte ens jag.
och så känner jag ikväll.
känns som att jag kan skicka ett sms med texten "jag tar livet av mig nu", och innan jag hinner få svar kommer jag vara begraven..
det känns så, jag vet inte om det är så, men min magkänsla går på det.
förra gången var första gången, detta är andra gången, och sista jag släpper iväg "personen" själv till evenemanget.
nästa gång ska jag vara med, oavsett vad. jag vill se vad h*n gömmer för mig.
vad finns det att döja?
tell me the truth instead.

puss pussgukor.